Det var langesen vi uppdaterade sist, till viss del beror det pa att bloggen bevisligen var blockerad i Kina (tydligen ar alla bloggar det, trist, men jag har mina knep…) men framforallt har det varit daligt med tillgangen pa internet (det finns sakerligen internetstallen i de byar vi sovit, men att hitta dem utan karta och kompass ar helt enkelt inte rimligt pa vara lediga kvallar 
.
Vi cyklade norrut genom Laos fran Luang Prabang till Boten. Det gick upp och ner, aterigen valdigt mysiga vagar men inte lika spektakulart som vagen fran Vang Vieng. Vi motte flera cyklister som havdade att den nast sista dagens cykling till gransen skulle vara “valdigt, valdigt dammig” och i extremt daligt skick. Det var den inte, vi havdar att om man kan ta sig fram i mer an 10-15 km/h sa ar den fullt cyklingsbar. Det ar annat av vad man kan saga om dagen darpa, fran Udomxai till Boten. Ett kinesiskt foretag “forbattrade” vagen och det betyder tydligen pa asiatiska att man river upp en lang stracka helt ok vag for att sedan, langsamt, borja lagga om den igen. Vibrationstraning…
Sista biten in i Kina var naturligtvis en bred, nyasfalterad, vag och aven om stamplaren kontrollerade varenda stampel och bladdrade igenom passet ett tiotal ganger sa var overgangen till Kina tamligen problemfri. Vi cyklade pa en liten vag som gick parallellt med den nya motorvagen upp till Mengla, dar vi blev fast i tre dagar pa grund av nagon marklig febersjuka fran min sida. Ola roade sig med att ga runt i hela staden och konstaterade varje kvall att det helt enkelt inte fanns nagot att gora. Lite tagen men vid gott mod kunde jag cykla vidare mot Jinghong dar det var dags att valja vag.
Det fanns i praktiken tva vagar att valja pa, den vastra eller den ostra. Vi hade last att den vastra skulle bjuda pa vackrast vyer, men ha en stor nackdel i form av kullerstensbekladda vagar. Kullersten ar mycket (mycket!) svart att cykla pa, men det hade vi inte riktigt insett nar vi valde att trotsa alla varningar och cykla den vastra vagen. Om de hollandska cyklisterna i Laos klagade pa vagen skulle de komma pa traningslager pa vag 214 i Yunnan… Forsta dagen cyklade vi pa en dalig men klart cyklingsbar vag. Andra dagen hade vi fin asfalt hela dagen och mycket vackra vyer, sarskilt pa formiddagen. Det ar synd (i cyklingsavseende) nar man bygger nya vagar och spranger i berget sa att vagen hamnar i en klyfta snarare an gar ovanpa, man forlorar sa mycket vyer och stigningarna blir trakiga (30 km uppforsbacke utan nagot att titta pa blir valdigt trakigt). Vi trodde i var enfald att de hunnit lagga om hela vagen, men som bekant ska man aldrig ropa hej, inte ens nar man faktiskt ar over backen. Tredje dagen borjade med en fin 15 km stigning och sedan slutade asfalten och kullerstenen tog vid. Till raga pa allt hade kinserna bestamt sig for att det ar vintersprangsasong och spranger i berget lite har och dar, vilket orsakar stora ras som blockerar vagen ett par timmar at gangen. Vi spenderade fyra timmar i en vagsparr mitt i en lang nedforsbacke och var tvungna att promenera en timme i morkret innan vi hittade en hydda som vi spenderade natten i.
Pa tre dagar lyckades vi avverka 140 km, den fjarde dagens cykling tog vi oss bara 37 km (och vi spenderade runt sex timmar pa sadeln). Kullersten gar inte att cykla pa. 10 km uppfor och sedan 25 km nedforsbacke tog helt enkelt hela dagen, sarskilt nedorsbacken var frustrerande nar man bara kan halla runt 7 km i timmen… Den dryga vagen kompenserades dock gott och val av de makalost vackra vyerna, att ta sig upp pa nastan 2000 m och titta ut over kullar som ser sma ut, men som alla ar over 3000 m hoga ar helt fantastiskt. Vi var nojda nar vi rullade in i annu en menlos kinesisk stad och trodde att kullerstenen var forbi.
Det var den, men dag fyra ersattes den istallet av i princip en hel dag med uppbruten kullersten eller kullersten tackt av sand. Det var betydligt lattare att halla en anstandig hastighet, men begreppet “dalig vag” fick en helt ny mening och jag trodde inte att det kunde finnas sa mycket damm pa ett och samma stalle. Vagen var full av vagsparrar och trafiken leddes ner pa en flodbotten och genom vatten och gyttja, for att sedan blandas med allt damm som fanns pa den “riktiga” vagen. Det hade kanske varit en trevlig vag, men vi sag inte sa mycket av omgivningarna pa grund av allt damm. Vi var valdigt lyckliga nar vi, efter 50 km kol-forberedande cykling (utan mat, tva skalar nudlar pa morgonen var allt vi hittade), mottes av en kommungrans (!) dar vi fick visa pass och fick lite fragar om var fardvag, och det plotsligt var asfalt. Trots ytterligare en fyra-timmars vantan pa att en vagsparr skulle oppna igar sa har vi nu tagit oss till Lincang och fortsatter imorgon mot Dali. 45 mil fran Jinghong till Lincang tog oss sex dagar att cykla. Bortser man fran dagen med bra asfalt cyklade vi drygt sex mil om dagen i snitt per heldag cykling. Vi ar valdigt nojda med att vi valde den vastra vagen, men nu ska det bli skont med lite asfalt ett tag framover. Vi planerar att valja en mindre vag de sista tva dagarna till Dali, men enligt uppgift ska den vara av god kvalite sa innan Dali blir det nog inte mer kullersten.
Kinesiska stader har vi sett ett par stycken nu, det finns gott om boende men staderna i sig ar valdigt trakiga. Betong, betong, betong blandat med lite moderna shoppingcenter och kinesisk technomusik. Det stor lite, men samtidigt ar det ju kinesiskt och nar man sitter och ater sina frukostnudlar pa trottoarkanten uppskattar man det faktiskt lite. Det ar trevligt att kunna proviantera pa stormarknaderna, kinesiska armekakor ar superbra cykelbransle (och ar vad vi levt av vissa dagar nar det varit svart att hitta mat) och det finns en uppsjo mjolkdrycker som Ola kan botanisera bland. Det Kina bjuder pa, som sydostasien inte gjorde pa samma satt, ar stora naturskona omraden i princip helt forskonade fran turister. Vi motte tva cyklister idag, i ovrigt har vi nog inte sett en enda utanfor Jinghong. Det finns inget att se i staderna, ingen anledning att aka hit over huvudtaget om man inte ar ute efter vacker natur… Men vacker natur finns det gott om! Imorse vaknade vi pa ett litet guesthouse pa 2000 m hojd, at vara frukostnudlar efter nagra km nedforsbacke hos en tant som bedrev nudleria vid vagkanten och cyklade genom trappade rapsodlingar upp och ner (men idag mest ner!) bland allt detta vackra runtomkring oss… Det ar detta man upplever pa cykel men som man aldrig skulle upplevt pa samma satt som vanlig turist!
Bilder kommer i Dali, hoppas jag.
