Kanske lite sent, men bättre sent än…
Jag registrerade johanmiorner.se när vi var i Kina och på den har jag nu skrivit reseberättelser för turerna Rom – Malmö och Malmö – Istanbul. Jag har börjat ta mig an Bangkok – Chengdu också, men det tar nog en vecka eller två innan jag kan visa något därifrån…
Trots regn och rusk ville jag ge mig ivag fran Rom, min cykel var fardigpackad och vadersidorna pa internet lovade mig klart vader redan samma kvall. Jag tankte att ”det ar nog inte sa farligt”, men att cykla i regn ar alltid (alltid!) riktigt trist. Lyckligtvis hade vaderfolket ratt och nar jag kom till Lago Bracciano framat eftermiddagen borjade det spricka upp och det blev riktigt fint vader.
Det fina vadret holl i sig hela vagen genom Lazio och Toscana. Klarbla himmel och en bit over 20 grader ar verkligen perfekt cykelvader. Jag blev lite forvanad over ett par ganska tunga stigningar i Toscana, men utsikterna gjorde det vart modan att ta sig upp pa kullarna istallet fot att ta de enklare vagarna i dalarna. Valdigt vackert! Jag njot av varenda minut pa smavagarna jag valde. Jag hade blivit varnad for mycket trafik och ganska trakiga vagar genom Italien, men detta var raka motsatsen. Manga vagar var i princip helt fria fran trafik och aven om de bilar som fanns korde makalost snabbt sa stordes jag aldrig av det och hade gott om tid att titta pa allt det vackra runtomkring mig.
Jag blev positivt overraskad av italienarnas vanlighet, vad man an fragade om fick man ett glatt och tydligt svar. Visserligen pa italienska, men nagon som vill gora sig forstadd ar alltid enkel att forsta. Det var emellanat lite klurigt att hitta stallen att talta pa, valdigt mycket bebyggelse och odlad mark men det loste sig for det mesta pa ett bra satt.
Varenda by jag passerade hade nagon form av sevardhet och hade jag varit battre palast sa hade det nog varit valdigt intressant, men nu intresserade jag mig mer for naturen runtomkring. Jag stannade till i manga sma byar och tog nagra foton och gick in i ett par kyrkor, men man blev sa overvaldigad av att varje (verkligen, varje!) by man kom till var super-pittoresk att man till slut knappt la marke till det langre (bortskamd?). Jag stannade i Siena och Florens, men eftersom jag inte har rad att bo pa hotell och hela tiden var tvungen att se till att jag kom tillrackligt langt bort fran staderna for att hitta taltplats innan det blev morkt sa hade jag aldrig tid att verkligen ga pa riktigt sightseeing. Det storde mig inte, det kommer en tid for att se Italien pa detta satt ocksa, men inte den har gangen…
Efter Bologna blev det plotsligt platt i tva dagar, jag pressade 14 mil bada dagarna och hamnade vid Gardasjon dar jag lyckades pruta ner en camping fran 17 euro till 5 och jag stannade en dag for att serva cykeln och vila benen. Det marks att cykeln har gatt over 1200 mil och manga delar borjar bli ganska slitna. Fjadern i bakvaxeln ar sa sliten att den inte drar tillbaka vaxeln tillrackligt langt for att kunna anvanda den nionde kuggen, men nar har jag nagonsin anvant den i vilket fall som helst? Jag cyklar aldrig sa snabbt!
Gardasjon var mysigt men tyvarr med en hiskelig mangd turister. Att bo pa camping ar skont eftersom man far duscha, men med ett hogt staket (med taggtrad) och ett rott plastarmband runt handleden (for YOUR security, poangterade kvinnan i receptionen och jag sa att det kandes som nar jag satt i fangelse, inget svar) kandes det lite som att man hade hamnat i nagon typ av arbetslager. Langs med sjon lag camping efter camping av samma typ, det var en smal cykelvag langs nere vid vattnet och hoga staket framfor varje liten grasplatt dar fula kroppar blev brunare och brunare. Inte jattetrevligt… Vyerna var dock vackra och jag tog en lang promenad pa min vilodag och besokte vackra Bardolino. Jag forstar trots allt varfor alla dessa bruna kroppar samlas kring sjon…
Foljde sjon norrut tills den tog slut och vek av norrut over bergen, fick fina vyer over sjon men ocksa borjan pa det trakiga vadret. Jag hade tidigare traffat tre hollandare som var pa vag till Rom fran Hollan och de tipsade mig om en cykelvag over alperna som skulle ta mig hela vagen fran Trento till Feldkirch eller Bregenz. Eftersom jag inte hade nagon karta kande jag att det var ett bra alternativ, da skulle jag inte tappa bort mig sjalv uppe i bergen.
Det ar helt otroligt vad mycket pengar som maste investerats i cykelvagen! Den var i perfekt skick och utrustad med mycket informationstavlor, bankar och dricksvattenfontaner. Jag insag att det inte skulle bli nagon storre utmaning att ta sig over alperna denna vag och borjade fundera pa om det fanns nagra lite mer utmanande alternativ. Cykelvagen gick over Resia(Reschen)pass och darefter kunde man fortsatta till Innsbruck, eller svanga vasterut over Arlbergpass och hamna i Feldkirch. Samtidigt blev vadret samre och samre, det var mulet och aven om det var mysig cykling genom ett vackert landskap sa var det frustrerande att veta att det fanns en massa spektakulara vyer dar bakom molnen.
Upptäckte precis att denna dator hade åäö på tangentbordet, men efter snart sex månader har jag blivit så van vid att inte använda dem att det helt enkelt bara blev så…
Jag hade bra fart norrut och upptäckte att det fanns en möjlighet att svänga av mot Stelviopass (2700 m jämfört med Resiapass 1500 m), men när jag kom till svängen insåg jag att det inte hade fungerat. Vädret var helt enkelt för dåligt, jag uppskattade att molnen låg redan på 2000 meter och en italienare varnade mig för hårda vindar och snö i passet. Med tanke på att jag redan cyklat två dagar i lätt duggregn och kände mig allmänt ganska trött på kasst väder så kändes det aldrig riktigt som ett alternativ så jag trampade mig upp på Resiapass och redan nar jag var halvvägs upp ångrade jag lite att jag trots allt tagit den lätta vägen. Visst, ett par partier var rejält branta och jag insåg att med så tung packning jag har nu så hade det underlättat med ytterliggare en lägre växel, men jag tog mig över passet på knappt två timmar och hann aldrig riktigt bli trött.
Jag tältade strax utanför Ried och tog sikte på Arlbergpass vasterut. Med 1800 m skulle jag komma över snögränsen och de höjdkurvor jag sett vittnade om att det skulle bli en aningen större utmaning. Fran 600 m steg jag till 1100 m under dryga tva mil, det kandes som ingenting och jag var radd for annu ett antiklimax men efter St Anton am Arlberg satte det igang att stiga! 700 m pa 6,5 km betyder brant väg, ett par partier skulle enligt holländarna vara närmare 20% lutning och jag bokstavligt talat ångade upp. På toppen låg det snö och det var under fem grader varmt, jag insåg ännu en gång att Stelviopass inte hade varit någon angenäm upplevelse. Trots att det inte var någon stor utmaning så kände jag mig nöjd när jag rullade ner mot Feldkirch, särskilt med vetskapen om att jag hade en varm säng i St Gallen som stod och väntade på mig. Vädret kan inte alltid vara på min sida, holländarna jag träffade sa att de hade haft perfekt väder genom hela alperna, jag fick perfekt väder genom Italien och det är inte fy skam. Jag kommer definitivt komma tillbaka och cykla mer i alperna och den cykling jag fick här nu var trots kyla och den del regn faktiskt en mysig upplevelse.
Jag var inte beredd på att det skulle dyka upp ännu ett litet pass mellan Altstätten och St Gallen, men Ruppenpass (runt 1100 m, en väldigt angenäm stigning från runt 600 m) var en mysig avslutning på den otroligt långa period av i princip oavbruten bergscykling jag haft sedan Vang Vieng i Laos, i början av februari! Nu ska det vara (i princip) platt hela vägen hem! Jag tanker stanna här i St Gallen tills dess att mina ben känner att de vill ut och cykla igen, men det brukar de göra ganska fort, eller tills dess att min värd blir trött på mig. Förhoppningsvis ska både min utrustning och skyn vara torr tills dess.
Jag önskar att jag hade kunnat ladda upp bilder, men minneskortet jag köpte i Kina verkar inte fungera i gamla minneskortsläsare. Inte heller på denna dator kunde man läsa kortet… Men eftersom de fungerar i både min och Olas kameror så ska det nog inte vara några problem att få ut bilderna när jag kommer hem. Det får helt enkelt bli en stor samling bilder som sammanfattar i princip perioden från Tiger Leaping Gorge i Kina till och med färjan från Rostock (eller cyklingen genom Danmark, har inte riktigt bestämt hur jag gör…)!
Den kom igar. Min kara cykel. Imorgon cyklar jag, jag har forsokt planera en vag genom Toscana och norrut men som alltid ar det lite klurigt. Jag tror mest det blir till att cykla pa kann, ofta kan man se pa kartan vilka vagar som verkar mysiga! 
KLM ska ha stor eloge som loste detta pa ett sa smidigt satt. Ola kanske inte haller med om att det var sarskilt smidigt, men han haller nog med om att KLM fortfarande ska ha lite berom.
…tjanade nog bussbolaget som Ola aker med pa att kora fyra bussar till Kopenhamn i mandags kvall. Lika manga bussar skulle avga morgonen darpa. Biljetten kostade 250 euro men Ola var anda halvnojd med att faktiskt kunna ta sig hem.
Resan hit var lang men vi underholl oss sjalva ganska bra. Tva timmar till Guangzhou gick snabbt, vantetiden pa flygplatsen lite segare men det kompenserades av att det tog en stund att checka in hos Thaiair och checka ut ur Kina. Traffade en brittisk programmerare som var pa tjansteresa och darfor tyckte att han kunde bjuda oss pa ol pa flygplatsen i Bangkok, sa vara sju timmar dar flog forbi…
I Bangkok insag vi vilken otrolig tur vi haft med ombokningen. Folk hade vantat pa flygplatsen i dagar och flyget till Rom med Thaiair var kvallens enda avgang till Europa. Hur vi kunde bli inbokade pa denna flygning fran Chengdu med tva byten, nar Thaiairs egna kunder stod i Bangkok och stampade, ar helt otroligt.
Jag ar nojd med att vara har. Vadret ar stralande och jag kanner bara for att komma ivag och cykla, men min cykel star fortfarande i Chengdu. KLM har borjat flyga idag, men nasta flyg fran Chengdu ar planerat till den 22a. Kommer den i overmorgon vore det ju kanon, men jag tvivlar tills jag ser ladan pa flygplatsen har i Rom. Vulkanen kan nog spotta ut en hel del aska tills dess…
…att vi skulle suttit pa ett flyg till Amsterdam just precis nu. Det gor vi inte. Trist.
Tanken ar nu att vi ska flyga till Guangzho (en stad) till Bangkok (en annan stad i ett land som snart antingen har inbordeskrig eller en ny regering) vidare till Rom (en tredje stad som inte ligger i asien). Ola hoppas dar pa att hitta ett flyg till Tyskland eller, annu battre, Kopenhamn. Trist.
Jag har blivit lovad att min cykel ska skickas med forsta basta KLM-flyg till Rom. Olas cykel ska pa samma satt forhoppningsvis hamna i Kopenhamn. Det kanske kan fungera. Att ta cyklarna pa samma flyg som oss sjalva hade kostat oss narmare 6000 kr per cykel, pengar som vi inte hade fatt tillbaka om den nya flygningen stalls in den ocksa… Trist.
…i Lijiang bjod inte pa nagra stora utmaningar. Reglerna sager att man som utlanning maste registrera sig i varje stad man ska sova i, men de hotell vi bott pa har inte riktigt brytt sig. Det har inte vi heller. Enligt backpackers vi traffat pa vagen skulle detta bli ett problem nar vi ville ansoka om visumforlangning i Lijiang, de skulle ha synpunkter pa att vi underlatit att registrera oss.
Vi kom till PSB utan att ens vara registrerade pa hotellet i Lijiang. Det visade sig vara omojligt att fa en visumforlangning utan att man fanns i deras hotell-registrerings-system (vilket land med sjalvrespekt har inte ett sant?) och efter att var handlaggare (en trevlig tjej) ringt och skallt lite pa hotellet akte vi tillbaka for att registrera oss. Det rackte bevisligen med en registrering pa en manad, for nar vi kom tillbaka till kontoret (efter deras 3,5 h langa lunch) fick vi enkelt vara nya visum av en kille som sag ut att redan vara kladd for kvallens dans… Lite ovantat fick vi 32 dagar istallet for 30.
Vi har efter langa overlaggningar kommit fram till att vi inte kommer att cykla den sista biten fran Chengdu till Peking. Den beskrivs till storsta delen som en halvplatt, sotig, vag genom en industrialiserad del av Kina. Det ar inte riktigt vad vi ar ute efter. Nar vi kommer till Chengdu (om ungefar 80 mil) kommer vi ha cyklat over 700 mil genom sydostasien och sodra kina. Ola kanner sig nojd och har valt att boka en flygbiljett hem till Kph i mitten av april, och for min egen del kanns det som att man kommit in i nagot av en atervandsgrand. Att cykla genom Tibet, som det ser ut nu, ar omojligt och tiden begransar mig att cykla hemat via stan-landerna (det kommer en tid for det ocksa, kanske snart…). Samtidigt tycker jag det ar helt ologiskt att aka hem nar jag inte borjar jobba foran den 1 juni och kommer darfor flyga till Rom och cykla over alperna hemat. Det kan nog bli bra. En var-cykling genom europa kan vara en romantisk upplevelse tillsammans med min cykel och mitt talt, men det kan ocksa vara betydligt blotare och kallare an man kanske hade onskat.
Jag onskar att vi hade kunnat ladda upp bilder, men det verkar inte som att det fungerar. Vi fortsatte cykla osterut fran Lijiang, via Yongsheng, Panizihua och ett antal andra kinesiska betongstader till Xichang dar vi har en vilodag for att spara pa krafterna infor de sista backarna. Aven om de senaste tva manadernas bergscykling varit en frojd for alla sinnen sa vill nog vara ben lamna in en reservation…
Den varsta torkan pa hundra ar (enligt den statliga CCTV9 pa engelska) har gjort landskapet torrt och brunt i hela Yunnan, men de senaste dagarna i Sichuan har faktiskt bjudit pa lite gronare landskap. Vyerna ar mindre spektakulara an nar vi var uppe pa hogre hojder, men det ar onekligen mysig cykling i ett vackert landskap. Byarna ligger tatare och det ar latt att fa tag pa mat och lask (nar man blir sockersugen, vilket man ar for det mesta) och vagen gar upp och ner snarare an upp,upp,upp,upp,upp,neeeeeeeer. Vi hade en 35 km nedforsbacke forsta dagen ut ur Lijiang, foljt av en 10 km stigning samma dag men i ovrigt har man fatt tillbaka varje liten stigning med en liten nedforsbacke.
Vi fortsatter nu mot Chengdu och tankte stanna till och kolla pa varldens storsta Buddha i Leshan pa vagen dit.
Jag tankte att istallet for att skriva ett langt inlagg sa lagger jag upp manga bilder. Nastan hundra stycken, hade jag tankt mig.
Tyvarr fungerade vara nya minneskort inte i min gamla minneskortslasare (av nagon anledning…). Det ar valdigt frustrerande, sarskilt nu nar vi har tillgang till snabbt internet och bra datorer. Vi har drygt tre hundra bilder fran de senaste veckorna som jag kunde botaniserat bland, men istallet blir det de fatal som hamnade pa Olas gamla minneskort innan han bytte till det nya i sin kamera. Ni far helt enkelt halla tillgodo med dem, sa far vi se hur vi loser problemet med de nya minneskorten senare…
Nagot langt inlagg blev det inte heller. Vi har precis kommit tillbaka till Lijiang efter en runda i ”Tiger Leaping Gorge” som var bade vacker och utmanande. Det blir svart att forklara utan bilder, men jordskred och cykling pa sma, branta, stigar gjorde 25 mil till en ganska klurig runda. Samtidigt hade vi otroligt vackra vyer pa vagen ut ur Lijiang, och att cykla genom en av varldens djupaste raviner var naturligtvis en upplevelse.
Imorgon cyklarna vi osterut, det lar bli ganska backigt. Vi har drygt tva veckors cykling kvar till Chengdu, men forhoppningsvis hittar vi stader med internet (for utlanningar, manga vagrar ta emot oss utan att vi har ett andra generationens kinesiskt ID-kort, det saknar vi av forklarliga skal…) sa att vi kan ladda upp bilder.
Bilderna (tyvarr bara en pa Ola, han tar sallan bilder av sig sjalv med sin kamera) finns pa Flickr (men da bara fran ett par dagar innan till och med dagen ut ur Lijiang, vi har manga fler som vi inte kan ladda upp, frustrerande!):
http://www.flickr.com/photos/46615507@N03/sets/72157623689679158/
Det ar inte malet som ar det viktiga, det ar vagen dit. Dali ar ett bra exempel pa just detta. Det ar en mysig stad, val vard att spendera ett par dagar i (inte minst for att vila vara trotta ben efter tio dagars cykling), men man blir snabbt sugen pa att satta sig pa sadeln igen. Det kanns lite markligt att praktiskt taget bo i bergen i tio dagar och sedan bli stoppad pa vagen upp till ett tempel for att man glomt kopa biljett for att promenera i ”scenic area”. Vi satte oss och at kakor istallet.
Jag lyckades ladda upp bilder pa Flickr, men inte har pa bloggen. Faktum ar att Flickr ar mycket lattare att anvanda och att vi nog kommer lagga upp bilder dar i fortsattningen. Klicka pa lanken nedan for att komma till bilderna. (det blev visst ingen klickbar lank, jag skyller pa systemet som lurar kineserna och later mig uppdatera bloggen fastan den ar blockerad, ni far kopiera och klistra in istallet)
http://www.flickr.com/photos/46615507@N03/sets/72157623585590852/
I overmorgon cyklar vi vidare mot Lijang, vagen gar pa 3000 m och vi har kopt mossor och vantar.
Det var langesen vi uppdaterade sist, till viss del beror det pa att bloggen bevisligen var blockerad i Kina (tydligen ar alla bloggar det, trist, men jag har mina knep…) men framforallt har det varit daligt med tillgangen pa internet (det finns sakerligen internetstallen i de byar vi sovit, men att hitta dem utan karta och kompass ar helt enkelt inte rimligt pa vara lediga kvallar .
Vi cyklade norrut genom Laos fran Luang Prabang till Boten. Det gick upp och ner, aterigen valdigt mysiga vagar men inte lika spektakulart som vagen fran Vang Vieng. Vi motte flera cyklister som havdade att den nast sista dagens cykling till gransen skulle vara ”valdigt, valdigt dammig” och i extremt daligt skick. Det var den inte, vi havdar att om man kan ta sig fram i mer an 10-15 km/h sa ar den fullt cyklingsbar. Det ar annat av vad man kan saga om dagen darpa, fran Udomxai till Boten. Ett kinesiskt foretag ”forbattrade” vagen och det betyder tydligen pa asiatiska att man river upp en lang stracka helt ok vag for att sedan, langsamt, borja lagga om den igen. Vibrationstraning…
Sista biten in i Kina var naturligtvis en bred, nyasfalterad, vag och aven om stamplaren kontrollerade varenda stampel och bladdrade igenom passet ett tiotal ganger sa var overgangen till Kina tamligen problemfri. Vi cyklade pa en liten vag som gick parallellt med den nya motorvagen upp till Mengla, dar vi blev fast i tre dagar pa grund av nagon marklig febersjuka fran min sida. Ola roade sig med att ga runt i hela staden och konstaterade varje kvall att det helt enkelt inte fanns nagot att gora. Lite tagen men vid gott mod kunde jag cykla vidare mot Jinghong dar det var dags att valja vag.
Det fanns i praktiken tva vagar att valja pa, den vastra eller den ostra. Vi hade last att den vastra skulle bjuda pa vackrast vyer, men ha en stor nackdel i form av kullerstensbekladda vagar. Kullersten ar mycket (mycket!) svart att cykla pa, men det hade vi inte riktigt insett nar vi valde att trotsa alla varningar och cykla den vastra vagen. Om de hollandska cyklisterna i Laos klagade pa vagen skulle de komma pa traningslager pa vag 214 i Yunnan… Forsta dagen cyklade vi pa en dalig men klart cyklingsbar vag. Andra dagen hade vi fin asfalt hela dagen och mycket vackra vyer, sarskilt pa formiddagen. Det ar synd (i cyklingsavseende) nar man bygger nya vagar och spranger i berget sa att vagen hamnar i en klyfta snarare an gar ovanpa, man forlorar sa mycket vyer och stigningarna blir trakiga (30 km uppforsbacke utan nagot att titta pa blir valdigt trakigt). Vi trodde i var enfald att de hunnit lagga om hela vagen, men som bekant ska man aldrig ropa hej, inte ens nar man faktiskt ar over backen. Tredje dagen borjade med en fin 15 km stigning och sedan slutade asfalten och kullerstenen tog vid. Till raga pa allt hade kinserna bestamt sig for att det ar vintersprangsasong och spranger i berget lite har och dar, vilket orsakar stora ras som blockerar vagen ett par timmar at gangen. Vi spenderade fyra timmar i en vagsparr mitt i en lang nedforsbacke och var tvungna att promenera en timme i morkret innan vi hittade en hydda som vi spenderade natten i.
Pa tre dagar lyckades vi avverka 140 km, den fjarde dagens cykling tog vi oss bara 37 km (och vi spenderade runt sex timmar pa sadeln). Kullersten gar inte att cykla pa. 10 km uppfor och sedan 25 km nedforsbacke tog helt enkelt hela dagen, sarskilt nedorsbacken var frustrerande nar man bara kan halla runt 7 km i timmen… Den dryga vagen kompenserades dock gott och val av de makalost vackra vyerna, att ta sig upp pa nastan 2000 m och titta ut over kullar som ser sma ut, men som alla ar over 3000 m hoga ar helt fantastiskt. Vi var nojda nar vi rullade in i annu en menlos kinesisk stad och trodde att kullerstenen var forbi.
Det var den, men dag fyra ersattes den istallet av i princip en hel dag med uppbruten kullersten eller kullersten tackt av sand. Det var betydligt lattare att halla en anstandig hastighet, men begreppet ”dalig vag” fick en helt ny mening och jag trodde inte att det kunde finnas sa mycket damm pa ett och samma stalle. Vagen var full av vagsparrar och trafiken leddes ner pa en flodbotten och genom vatten och gyttja, for att sedan blandas med allt damm som fanns pa den ”riktiga” vagen. Det hade kanske varit en trevlig vag, men vi sag inte sa mycket av omgivningarna pa grund av allt damm. Vi var valdigt lyckliga nar vi, efter 50 km kol-forberedande cykling (utan mat, tva skalar nudlar pa morgonen var allt vi hittade), mottes av en kommungrans (!) dar vi fick visa pass och fick lite fragar om var fardvag, och det plotsligt var asfalt. Trots ytterligare en fyra-timmars vantan pa att en vagsparr skulle oppna igar sa har vi nu tagit oss till Lincang och fortsatter imorgon mot Dali. 45 mil fran Jinghong till Lincang tog oss sex dagar att cykla. Bortser man fran dagen med bra asfalt cyklade vi drygt sex mil om dagen i snitt per heldag cykling. Vi ar valdigt nojda med att vi valde den vastra vagen, men nu ska det bli skont med lite asfalt ett tag framover. Vi planerar att valja en mindre vag de sista tva dagarna till Dali, men enligt uppgift ska den vara av god kvalite sa innan Dali blir det nog inte mer kullersten.
Kinesiska stader har vi sett ett par stycken nu, det finns gott om boende men staderna i sig ar valdigt trakiga. Betong, betong, betong blandat med lite moderna shoppingcenter och kinesisk technomusik. Det stor lite, men samtidigt ar det ju kinesiskt och nar man sitter och ater sina frukostnudlar pa trottoarkanten uppskattar man det faktiskt lite. Det ar trevligt att kunna proviantera pa stormarknaderna, kinesiska armekakor ar superbra cykelbransle (och ar vad vi levt av vissa dagar nar det varit svart att hitta mat) och det finns en uppsjo mjolkdrycker som Ola kan botanisera bland. Det Kina bjuder pa, som sydostasien inte gjorde pa samma satt, ar stora naturskona omraden i princip helt forskonade fran turister. Vi motte tva cyklister idag, i ovrigt har vi nog inte sett en enda utanfor Jinghong. Det finns inget att se i staderna, ingen anledning att aka hit over huvudtaget om man inte ar ute efter vacker natur… Men vacker natur finns det gott om! Imorse vaknade vi pa ett litet guesthouse pa 2000 m hojd, at vara frukostnudlar efter nagra km nedforsbacke hos en tant som bedrev nudleria vid vagkanten och cyklade genom trappade rapsodlingar upp och ner (men idag mest ner!) bland allt detta vackra runtomkring oss… Det ar detta man upplever pa cykel men som man aldrig skulle upplevt pa samma satt som vanlig turist!
Bilder kommer i Dali, hoppas jag.
